gafp

på ett sätt som inte är äkta.

ett artificiellt välmående precis som drogerna, är musiken bland annat en grej som får mig att vilja

knyta av mig skorna, slänga av mig jackan, och sen bara ligga där i fosterställlning, där i hörnet, där det är släkt.

så som jag gjorde domdär gångerna när jag var kid.

Men just nu, kännermig skakis, känner mig närvös, blri avbruten hela tiden av dendära jävla facebook chatten.

Känner att jag vill göra något, känner mig rastlös. Kanske är för att jag är utan snus.

Kanske.

får känslan av att inte vara välkommen, är hungrig, är stel, och jag är trött.

bara piss och skit hela tiden .

men jag vet inte, kanske är det det som är den ultimata meningen med just precis mig.

du ska konstant må pyton, du ska känna dig i vägen, ovälkommen och inte riktigt veta vart du hör hemma.

du ska fortsätta träffa massa människor som du igentligen inte vill träffa, och umgås med tjejjer som du tycker är idioter.

tror min kära mor har rätt i det hon säger. "Du träffar folk och spelar dum.

Du testar gränser och spelar på deras reaktioner, sen blir du besviken när dom inte klarar det.

du vill inte vara med någon som inte förstår dig, och inte är på samma intellektuella nivå."

vill inte påstå att jag är på något sätt smartare, eller på något sätt klokare en någon annan.

men jag tror att mitt sätt att tänka skiljer sig från dem flesta.

och hela grejen med att utsätta folk, och där ibland tjejjer för olika "test", det håller jag med om till fullo.

ja nu när jag tänk tillbaka på det. gör si och så, förväntar sig något som man inte får.

och sen att jag inte kan slita jämnföra varenda människa jag träffar med fröken som jag en gång var lycklig med.

det gör ju inte den hela saken så mycket lättare.

vet inte riktigt vart jag vill komma dock. men det kändes bra att skriva något som för mig är relativt vettigt.

och inte bara nå jävla ordbajsande skit.

men jag vet inte vad jag tror, känner eller vill längre.

så sjukt mycket stressmoment ivägen hela tiden.

bara det faktum om att jag vill att hon ska höra av sig är ju ett. sen om jag borde vilja det är ju en annan fråga.

men jag vill det. jag vill att hon ska vilja. det skulle ju kunna vara så det ligger till också. jag kanske igentligen bara vill ha bekräftatatt hon bryr sig, och inte bara att hon säger att hon bryr sig, älskar, är kär, och jidder jidder.

för det är ju vad det känns som att det är . massa jävla jidder. inget bevis, inget konkret. det känns som att orden jag fick höra nu ett tag, fick jag bara höra för att hon visste att det var vad jag ville höra.

men det kändes inte äkta. Jag vill ha kärlek som är äkta.